kolhuvet

Idag har jag ridit min fina medryttarhäst Michelob. Han är en av de finaste varelserna jag har i mitt liv och vi har kännt varandra i tre år. Dessa åren har bestått av mestadels motgångar, men det senaste året har saker börjat klarna upp och nu börjar vi vägen uppåt. Världens finaste häst !

Nu tycker jag hästen ska bli frisk, han har någon sorts sår på bakbenet som inte vill läka. Men dom ska iallafall skära bort en hudbit från halsen och sätta över det så att det för en gångs skull kan läka och så kan vi komma ut på nya äventyr igen.

Jag kan inte säga att jag fastnade för henne från första början, men något hade hon. Under den tjuriga fasaden fanns glimten i ögat.

28 maj 2008 - Dagen då jag verkligen insåg vilken pärla hon var, allt lossnade och hon gick verkligen som en klocka och jag kan fortfarande minnas hur det kändes när jag gjorde denna volten. Samspel.

13 mars 2009 - Ibland gick det inte alls lika bra, detta ridpasset kommer jag ihåg som en enda röra av tårar och sammanbrott.

27 juni 2009 - Och så var det den där ridlägerveckan jag jobbade sommaren 09. Jag blev erbjuden att vara med på avslutningshoppningen och det är inget man tackar nej på. Såklart på Carla, henne ville ju ingen hoppa, hon är ju så tjurig och seg? Själv var jag så nervös så jag trodde jag skulle spy, mina hoppningar med henne hade inte gått särskilt bra så jag hade inte mycket grund att stå på. Under uppvärmningen kände jag henne tagga till, hon hade inte blivit mycket riden under veckan och jag blev genast mycket lugnare, men allt försvann inte.

När jag fick startsignal fanns det fortfarande något kvar i maggropen som gjorde att jag inte riktigt kunde koncentrera mig. Efter två vägringar på första hindret bestämde jag mig dock. Och jag lyckades sedan komma igenom hela banan.

Det som dock är som klarast av den dagen är hur vi öste på under ärevarvet. En glad och pigg Carla, precis så som jag nu kommer ihåg henne. Och detta var troligen den sista gången jag skulle få rida henne.

30 mars 2010 - Även om hon var halt fanns alltid glimten i ögat.

30 maj 2010 - Aldrig trodde jag att det var särskilt allvarligt, det fullkomligt lyste om henne när vi släppte henne på bete.

23 juli 2010 - Det var häromkring jag började ställa mig frågan "kommer hon någonsin bli bra?" Upprepade hältor och vila i snart ett år förstärkte dessa. Men i hagen var hon samma gamla nyfikna Carla.

6 november 2010 - Här någonstans fick vi reda på det hårda beslutet, det fanns ingenting vi längre kunde göra.

8 december 2010 - Jag tog mitt sista farväl av henne. Dagen efter tog hon sina sista andetag här i vår värld. Men någon gång kommer våra vägar korsas igen. Det finns ingen som du, Carlow Breakdown <3

Döden är aldrig lätt och jag hoppas verkligen att ni får det bra i himlen, på evigt gröna ängar, utan att ha ont i benen. Vi saknar er.

Och det var slutet på min hästiga och snöiga helg som blev dokumenterad med min mobilkamera! Nu blir det biologiplugg, filmtittande och te. Haij!

Och hela min fredag blev så mycket bättre av att vara i stallet, tolkning med bra folk är inte att klaga på.

Nu ska jag se Kate & Leopold och dricka te. Mys.

Carla

Susies öga

Och en avslutande bild på fina Julia och Susie som får stå för vad jag gjorde min lördagsmorgon efter vårt fina US-möte.

Förra sommaren, det var då vår historia fick sin början. Inte för att jag visste något om dig, du bara fanns där tillsammans med honom, som jag aldrig pratade med. Vi klickade väl inte, men en kickstart fick vi iallafall.

Alldeles ensamma fick vi hålla varandra sällskap i några veckor och jag var så lycklig över att få ha någon att ta hand om och lägga ner tid på, att älska. Framgångarna var inte med oss och hela hösten kämpades det med motgångar som var så nära att splittra att döden inte var långt bort. Men det är väl som dom säger, det som inte dödar oss gör oss bara starkare.

Jag kan inte påstå att jag alltid älskat dig som jag gör nu, jag har varit så trött på det att jag har varit millimeter från att lägga av. Men nu är jag så glad över kämpaglöden som fick mig att stanna, att bestämma mig, detta ska funka. Och det gjorde det. Under sommaren kom våra första verkliga framsteg och det har bara blivit allt bättre under hösten, allt lättare blev det och nu är det en stor nytta att få umgås med dig, att galoppera över de höstbeklädda fälten.

Även om problem alltid kommer kvarstå så ska jag alltid göra allt jag kan för ditt bästa. För det är du verkligen värd, efter allt du har gjort för mig.

Man kan se det som himmel och jord. Tillsammans utgör vi en helhet. En helhet ingen kan bryta.